vartskadu

Under mitt liv har jag lärt mig vilka som finns där för mig, i vått och torrt. Och vilka man inte ska anförtro sig för.
Men jag har varit i så stort behov av vissa människor att jag åtsidosatt mina egna behov och gjort ett undantag. Gett fler chanser än vad jag borde ha gjort.
Orden "du vet inte hur det är att må dåligt" ringer fortfarande i mina öron.

Efter att jag skaffade mig min första blogg tycktes det inte heller nödvändigt av vissa människor att höra hur jag mådde, eftersom dom kunde läsa här varje dag.
Men bloggen är inte jag! Jag delar inte med mig av mina djupaste tankar och funderingar här, bloggen är en sådan pyttepytte del av mig själv. Den ytliga.

Att påstå att allt har varit så där glitter och glamour som folk kanske vill tro om vissa av mina inlägg vore helt fel.
Verkligheten kommer ifatt en och jag inser att jag inte är lika stark som jag vill verka utåt. Och ganska ofta vill jag ge upp, begära time out och kliva av.

Och därför klipper jag av det dåliga i mitt liv för stunden - folk som snackar skitsnack fast dom borde veta bättre.
Jag svarar dom här: att ja, jag har ett stort bekräftelsebehov, jag vill veta att jag finns och att jag är bra. Jag behöver det.
Men uppmärksamhetstörstan och bekräftelsebehov är för mig två helt olika saker. Jag behöver ingen uppmärksamhet, jag försöker bara att flyta med. Att söka uppmärksamhet på det sättet ni anspelar på, är ingenting jag eftersträvar. Garanterat nte i en by på sextusen människor, där alla känner alla.
Men om det är vad ni vill tro, så lämnar jag er med det.
Jag är dum som trodde ni visste bättre.

Nej, tack för det som varit.
Nu ska jag satsa på att må bra, att bli hel.