Kärleksförklarning!
Nu kommer sådan här otroligt jobbig kärlekssmörja, but I can't help it! Under nästan tjugofyra år trodde jag att jag hade upplevt äkta förälskelse åtminstonde en gång. Fuck vad jag bedrog mig själv!
Han är det finaste jag vet! Mitt hjärta blir varmt varje gång han kommer i min närhet. Gosh, vad kan jag ha gjort för att få ha honom hos mig? Varje minut, varje sekund är dyrbar, en dag kanske han förstår att jag inte är av samma karat som honom, utan bara simpel sten.
Mattias är min drog, utan honom går jag under, kärleken till den mannen bara växer och växer! Om han nu bara visste och förstod hur hel han gör mig!
Det är sjukt hur mycket känslor jag upplever för en annan människa, för min alldeles egna pojkvän! Detta får mig garanterat att ångra vissa kapitel i mitt liv, men jag vet att dom var nödvändiga för att få mig hit, till honom - and I fucki'n love it!
Detta är första gången jag inte bara tänker jag, jag, jag... Utan faktiskt bryr mig om någon annans åsikter i det hela. Och då är det baske mig stort!
Hur förklara man dessa starka känslor för en karl utan att skrämma iväg honom och utan att låta: hej, jag är psykopat. Älska mig? Jag är som sagt inte van att känna sådant hät, dessmindre att utala mig och visa det. Rädslan finns alltid att vara för mycket.
Han är det finaste jag vet! Mitt hjärta blir varmt varje gång han kommer i min närhet. Gosh, vad kan jag ha gjort för att få ha honom hos mig? Varje minut, varje sekund är dyrbar, en dag kanske han förstår att jag inte är av samma karat som honom, utan bara simpel sten.
Mattias är min drog, utan honom går jag under, kärleken till den mannen bara växer och växer! Om han nu bara visste och förstod hur hel han gör mig!
Det är sjukt hur mycket känslor jag upplever för en annan människa, för min alldeles egna pojkvän! Detta får mig garanterat att ångra vissa kapitel i mitt liv, men jag vet att dom var nödvändiga för att få mig hit, till honom - and I fucki'n love it!
Detta är första gången jag inte bara tänker jag, jag, jag... Utan faktiskt bryr mig om någon annans åsikter i det hela. Och då är det baske mig stort!
Hur förklara man dessa starka känslor för en karl utan att skrämma iväg honom och utan att låta: hej, jag är psykopat. Älska mig? Jag är som sagt inte van att känna sådant hät, dessmindre att utala mig och visa det. Rädslan finns alltid att vara för mycket.
Kommentarer
Trackback
